cyclingmary.se

Dag 5 - en dag med blandade känslor. Å ena sidan är det härligt att nå slutet av en lång och utmanande resa, å andra sidan känns det lite vemodigt att det kommer vara över efter det här. Jag får ju alltid lite tomhetskänsla efter en större utmaning och den här har jag levt med under så många månader. Men, det ska inte hindra mig från att ha en sista härlig upplevelse av denna dag bestämmer jag mig för. It aint over until it it´s over, får påminna mig själv om det i sådana här sammanhang. 

 

Dag 5 innehåller den magiska nedförskörningen Los Caracoles. Den där slingervägen som vi kämpade oss uppför i söndags och som funnits i mitt huvud under det senaste halvåret. Äntligen ska vi få våra hjul att rulla nedför denna vackra väg. Det känns som resans absoluta höjdpunkt. Hela nedförskörningen under dagen är flera mil, själva Caracoles är drygt 10 km men sedan fortsätter nedförslutet en bra bit till. Snittlutet är på 6,6% och höjdskillnaden är 670 m under dessa 10 km. Totalt ska vi kära ca 14 mil idag.

 

Vi startar runt 8 nångång och har bestämt att köra tillsammans den första biten så vi kan få någon bild när alla kommer med. Sagt och gjort, resultatet ser ni nedan. 

 

 

Den här vägen är ju klassad som en av världens farligaste och det är kanske inte så konstigt när man förstår att det inte behövs så mycket "felskär" för att hamna utanför vägbanan. Det finns ju inga räcken och man delar vägen med tung trafik eftersom det är den enda passagen mellan Argentina och Chile i det här området. Många lastbilar med andra ord. Kvaliteten på vägen är god, vissa avsnitt är lite håliga men nu när vi cyklat så här långt måste jag erkänna att jag slutat bry mig om hål i vägen. Bara att hålla hårt i styret och vara så beredd det går, plus att köra med respekt utan att tappa kontrollen. Och jag har helt slutat tänka på vad som händer om jag får en punka i de farter jag kör i. Sen är jag ju inte den bästa på kurvtagning men det är nog en träningsfråga. Här kan jag känna att jag har en ny cykel och känner mig int ehelt inkörd på den, hade jag haft min vanliga racer hade jag nog kört än mer offensivt än vad jag gjorde i Los Caracoles. Det är en skön känsla att åka nedför dessa kurvor. Och jag tycker att man ser trafiken såpass bra att det går att köra på utan att vara för orolig. När kurvorna är slut forstätter backen och här kan man stå på riktigt bra. Möter på Phil som står vid vägkanten, han har fått punka. Tur att han hanterade det så att han inte körde i diket. Paul stannar vid honom och jag rullar ned till några av de andra som kommit längre ned i backen och vi tar en inväntande paus till Phil fått i ordning på punkan. Det är lite småkyligt fortfarande här nere. 

 

 

När allt är klart racar vi vidare. Min Garmin visar maxfart idag på 76 km/h. Rätt bra drag i backen med andra ord, och ja det är fort men jag lovar att jag inte kör vårdslöst utan med så mycket kontroll att det känns säkert. Jag skulle inte ha något emot att köra lite fortare ändå men det får jag träna lite mer på.

 

Nu följer några sköna mil, bara rulla nedför och njuta av utsikten mellan bergen. Det är ren propagandacykling och nu börjar jag förstå vilken prestation vi gjort. Den första dagen borde ju ha varit ett rent helsike att ta sig igenom är min tanke. Så många mil nedför, det är rena lyxen att få köra åt detta håll. Samtidigt vet jag att vi kommer ha en uppförskörning vid mil 7,5 så det är bra att väcka benen lite eftersom de blir lite stela av att bara köra nedför. Så det kommer en raksträcka där vi får chans att börja trampa lite och vi kör på innan servicebilen kommer och vi kan fylla på vätska och lite energi. Sen börjar stigningen Cuesta Chacabuco, denna är 9,6 km, 565 m höjdskillnad och har ett snittlut på 6% så den är inte så farlig men benen är rätt mosiga idag. Jag kör med Richard och Dom och lämnar de andra lite bakom oss. Jag är inte alls lika pigg i benen som jag varit de andra dagarna och Dom drar iväg som en raket medan Richard ändå är inom räckhåll men jag släpper honom också och trampar på i mitt egna tempo. I mitten av backen blir det så där väldigt varmt igen så det känns som jag kokar i kroppen. Nu är det mesta bara en plåga samtidigt som det ju är sista stigningen för denna gång så jag försöker säga till mig själv att njuta av plågan och utsikten. Trampa, trampa, trampa och se fram emot vad du hittar bakom nästa kurva. Aha, mer backe och fler kurvor. Spännande:) Det tar mig 43 minuter att ta mig upp och det innebär en snitfart på 13,4 km/h. Får vara nöjd med det i och med att jag är trött idag. Väl uppe står Dom och Richard och hejar på medan Ulf kommer en liten bit efter. Sen droppar alla in och vi får svalka av oss med lite kall dricka och energi från servicebilen. 

 

Så, nu återstår bara 5 mil av vår långa resa. Nu kommer min vemodskänsla tillbaka och det får väl vara så den sista biten. Det är i princip bara nedförskörning kvar nu även om det inte lutar så mycket hela vägen. Vi ligger och drar om vartannat och det går att hålla bra fart längs dessa vägar och vi ser slutet på denna fantastiska resa. Jag har ju varit på andra ställen och cyklat men måste säga att det här har varit en upplevelse utan dess like. Extremt bra kvalitet på utmaning, miljön, vägar, gruppen, servicen och boendemiljöer. Detta borde fler göra men det förutsätter givetvis att man tränar för det. Bara värmen är en utmaning i sig utöver att cykla 95 mil med ca 13 000 höjdmeter på 4,5 dag. Jag är grymt imponerad över planering och fix runtomkring från såväl Steven, som bjudit in oss till att följa med på resan som Kay, Linda, Chrissie, Matthew och företaget No Limits som servat oss på ett fantastiskt sätt. Utan dem hade vi bonkat flera gånger om och förmodligen drabbats av törstdöden:)