Abloc winter challenge (VinterVättern)

Abloc winter challenge, jag och fler med mig kallar det även Vintervättern fast det inte är ett officiellt namn för utmaningen. Här ska köras 33 mil runt Vättern med andra lika tokiga människor på vintercyklar, i slutet av december. Min uppladdning bestod av tre dagars julvila, en massa julmat och en liten prova-dubbdäcket-runda dagen innan det var dags att köra. Det var länge sedan jag hade så många vilodagar så benen kändes pigga och cykelsugna. Vetskapen av att vi kommer köra i lugn distansfart och ha fem depåstopp med möjlighet att fylla på energi gjorde att jag kände att det kommer gå fint. Jag vet ju hur lång själva sträckan är men jag har inte suttit så många timmar i sträck på vintercykeln eller testat kroppen i kyligt väder på cykeln under så lång sammanhållen tid. Det blir spännande att se hur allt funkar, all utrustning är checkad men man får ju räkna med att allt inte riktigt blir som det var tänkt. Typ att batterierna dör fortare i kylan än i inomhustestet eller att fötterna fryser mer än vad jag trott. Men det kommer att finnas bra möjlighet att justera dessa saker vid depåerna.Mycket prylar blir det 

Väl på plats i Jönköping är det uppsnack på hotellet innan det är dags att börja sortera extrakläder/energi/extra batteripack&lampor in i serviceväskan och lägga resten i en prydlig hög för snabb påklädning när klockan ringer kl 04 på onsdagsmorgonen. Pigg som en lärka (not) skuttar jag upp och tänker att jag ser fram emot en heldag på cykeln. Nä, det känns ju inte riktigt så just då men i det läget har jag tillgång till en autopilot att slå på och det mesta går på rutin. Jag tycker alltid att det är svårast att acceptera frukostintag i större mängd än normalt vid sådana klockslag men samma sak där, bara att få det gjort och gärna ta lite till. Snart ska vi äntligen få göra av med energin även om det blir i lågintensiv form.Körschemat för dagen

Det är runt 2 minus när vi slår på lysena kl 05:25, lyssnar till en vacker fanfar av trumpetmannen på Hovrättstorget och ger oss iväg kl 05:30. Ut genom Jönköping är det gott om gatlyktor men sedan blir det verkligen beckmörkt och här syns inte mycket utanför cykellampornas sken. En del har ju pyntat cykeln med diverse lysanordningar, bra kreativitet där och lite julstämning får vi allt! Mörkerkörningen är spännande och att köra i klunga med folk du inte känner kan ju kännas lite sådär. Men jag tycker det flyter på bra och lägger mer tankar på att vägen känns annorlunda än när man kör här på sommaren. Det har säkert med hastigheten, cykel, klunga etc att göra men även att jag själv noterar andra saker för att jag inte ser som jag brukar. Ljudet av alla dubbdäck är skarpare än annars och så härligt att lyssna till. Jag älskar de ljuden - särskilt när det är helt tyst runtomkring. I och med att vi startade i Jönköping kommer Bankerydsbacken nästan direkt och här får jag flashbacks från sommarrundan. Jag förstår att många deppar ihop här, den här stigningen är ju inte särskilt upplyftande när man planerar att köra fort. Men idag kommer värmen igång bra här och för mig konkurrerar den nu med Hallelujabacken som en av de bättre på denna rutt.
Jag, ÖlandsLasse och Fredrik innan start
 
Efter 34 km har vi första depåstoppet. 5 minuters paus med kaffe, bullar, sockerkaka, bröd med nutella, cola, rulltårtor, energibars, gels och säkert en massa annat. Jösses vad de grymma funktionärerna måste ha haft bakpartaj under jul för här finns det mer än vad som kan förväntas. Jag äter inte jättemycket eftersom jag fortfarande minns frukosten och tänker att nästa stopp är om 65 km. Under stoppen blir man lite kall men det går rätt fort att få upp värmen igen när vi börjar trampa.
Depåstopp 1 efter 34 km 

I mörkret tappar jag tidsuppfattningen, har inte en susning om hur länge vi kört eller hur långt men det känns som det kvittar. Jag vet ju att vi är på väg mot Hjo, vi trampar på och snart kommer soluppgången att göra oss sällskap till höger. Wow! Bara de färgerna var värda hela resan.

Soluppgången på västra sidan av sjön. Photocred Rickard Persson

Jag tycker att det är riktigt skönt att dagsljuset kommer. Dels för att batteriet till framlyset blinkar rött, dels för att det känns som det inte är varken morgon eller dag när det är så kolsvart hela tiden. Vi kommer ju att få mörker de sista 10 milen också så nu är vi värda lite solsken.
Grymt skönt med ljuset! Photocred Rickard Persson
 
Ett par mil innan Karlsborg börjar jag bli hungrig och våfflorna som väntar på fästningen är som sända från himlen. Jag kan egentligen äta hur många våfflor som helst även när jag inte cyklar så jag förvånas över mig själv att jag bara tar två. Kanske för att jag också hämtar några bullar, en rulltårta och en cola? Sen ägnar jag resten av tiden till att byta underställ, få på mig varma sockor, byta handskar och gå på toa. Det var väl använd tid eftersom starten från det här stoppet känns riktigt varm och skön. Nu börjar en del bli lite mer slitna än andra och vissa personligheter visar sig mer än andra. Någon drar iväg och kör solovarianten och andra provar utbrytningsdöden. Kul inslag men jag väljer att inte gå in där utan maler på och tycker att det är allmänt roligt att cykla i så fina omgivningar. Långa stunder är det är ren propagandacykling med solen som skiner, lite kyla i luften som är sådär krispig och skön. Vi kör nu en annan väg än den vanliga Vätternslingan, upp i Tivedens nationalpark och här blir det mer varierad terräng. Riktigt fina vägar, slingriga, kuperade och lite grus. Och en massa vägdamm som lägger sig som en solbränna i ansiktet. Kul med variationen och bra för värmehållningen.Tivedens nationalpark Photocred Rickard Persson
 
Efter 165 km är det stopp 3, Djupviksängen. Här går det fort att få i sig en kaffe och få på batteripack nummer två till framlyset eftersom det förmodligen kommer att mörkna under de kommande 8 milen till nästa stopp. I med lite bullar och sånt och sen dra iväg igen. Vi kör på och helt plötsligt är vi i Motala?! Hur det gick till fattar jag inte alls men det kändes ju inte långt och inte alls så vidrigt som det annars gör till denna ort. Vi passerade norröver Askersund och slapp därmed Hammarsundet och den trista vägen ned. Tycker att Vätternrundan kan ändra bansträckning och anamma denna istället. Det känns riktigt bra att vi redan är i Motala, det här går ju fint och kroppen är helt okej fortfarande. Resterande väg härifrån till mål känns ju normalt sett som en nedförsbacke. När man är pigg och alert vill säga. Idag kommer samma väg att kännas lite mer böljande (läs jobbig), hjärnan är inte riktigt med på dessa två olika upplevelser av samma väg. 
 
Nåja, vi ska ha ett längre depåstopp i Vadstena, om bara 15 km. Vi hinner precis fram till Starby Hotell och kan njuta av en lila/rosafärgad solnedgång i kulissen. Grymt vackert och liksom soluppgången, bara den var värd resan. Kolla bilden så fattar ni!Magiskt vackert på väg mot Vadstena Photocred Rickard Persson
 
Här vankas det nu sen lunch på vitdukade bord, det känns verkligen lyxigt! Det serveras potatismos med kalops och gott kaffe. Jag passar på att byta kläder och äter lite lunch i tron om att det kommer ge extra energi. Gott var det och supertrevligt men när vi börjar trampa igen känns potatismoset som en härdsmälta och inte ett dugg energigivande. Här får autopiloten kopplas in och ta kommandot, bara att bortse från hur det känns och trampa på. Det verkar ju vara andra som har drabbats av samma åkomma eftersom det är lite tunt med dragkraft i klungan, den bara blir mindre och mindre så det är rätt segt att ligga och köra vid det här laget. Jag ser fram emot det sista stoppet i Gränna i hopp om att alla kan få en sockerkick och lägga sig i dragläge igen.Finlunch i Vadstena

Vid Grännastoppet är det bara 4 mil kvar i mörkret, det ska bli skönt att komma i mål känner jag nu. Det är ju så att 4 mil kan kännas på väldigt många olika sätt. Idag känns det långt men ändå överkomligt med tanke på sträckan vi har bakom oss. Många är fortsatt lite trötta men piggnar till väldans när det kommuniceras ”fri-fart”på en 8 km sträcka, efter det är det 1,5 mil kvar till målgång. Intressant måste jag säga:)

Den sista biten är ren transport och jag längtar efter att sätta mig på duschgolvet med hett vatten över mig. Och att få tillbaka omvärldsuppfattningen eftersom den försvann med mörkret. Tillbaka till Hovrättstorget där det står en liten hejaklack och välkomnar oss (bland annat Ulf och Johan). Skönt att vara framme och få kliva ur skorna för dagen. Andra valde att ta en paus för mat och sedan köra Värnamo tur och retur för att köra Rapha500 på ett dygn(?!). 

Jag är väldigt nöjd med hur jag tog mig igenom den här övningen. Jag var med i förningen hela rundan och hade en riktigt härlig dag med trevliga människor, fina vyer, kanonservice och fungerande utrustning. Cykeltiden på min Garmin stannade på 11:53 och dryga 28 i snitt. Jämfört med min sommarrunda var det här väldigt annorlunda, mer njutning av omgivningen och mindre slit på kroppen. Dessutom pratade vi hela vägen i klungan nu. Men - det är mer tillfredsställande att köra fort om jag ska välja. Det finns ju bra chanser till det igen om ett halvår så det kändes helt klart värt att vara med och köra rundan på detta vis så här års. Jag och Rickard (som körde de 33 milen som ett slags tempolopp större delen av sträckan och också tagit många av fotona ovan) Photocred: Ulf

Jag fick bra kvitto på att uthållighetsträningen funkar och att jag har en bra grund att stå på, kände mig inte särskilt sliten någongång och fick inga direkta dippar även om jag tyckte att det kändes lite väl segt på slutet. Jag tyckte mestadels bara att det var härligt att få cykla. Det var ju en väldigt fin dag och jag måste säga att vi hade en betydligt enklare utmaning än de förra året, vilken bedrift de gjorde när de körde i 40 cm nysnö och storm alla dessa mil. Hatten av för det!

Kvällen avslutades dessutom med att jag vann en Bianchicykel (!) för poängställningen i samtliga Abloc Gravel Challenge race som varit under hösten. Fantastiskt, det tackar jag allra ödmjukast för och vill verkligen säga ett stort tack för bra och roliga arrangemang av Ablocgänget. Bonus för att det överlag varit bra priser under lättsamma former (Craftkläder, väskor etc) och juste stämning. Även ett stort tack till alla funktionärer runtomkring, ni är grymma.

Alla ni andra - häng på något kommande arrangemang med detta gäng, det kan jag rekommendera www.abloc.se!

Rundan på Strava:
https://www.strava.com/activities/814037183

Nu packar vi väskorna och inleder det nya året på Gran Canaria med en veckas cykling i kortärmat, det känns härligt!

Det måste vara något fel på mig.

Ärligt talat - det måste vara nåt fel på mig. På riktigt. Jag inser det själv. 
 
Om allt stod rätt till skulle jag inte, när jag ser en sådan här bild nedanför, bli sugen på att köra runt den där sjön även på vintern. Jag pratar om den avlånga sjön som jag for runt om i hög fart i somras och som jag kommer att fara runt igen. Varför i hela fridens namn ska jag nu cykla runt den i mellandagarna också undrar jag? Samma sjö, om och om igen. Nu med risk för både frysskador, tokskav och annat elände. Det är ju inte riktigt friskt. Jag undrar seriöst vad det är med den där bilden som får mina fingrar att trycka på sändknappen för anmälan till dessa 347 km (till och med längre än sommarversionen). Särskilt när jag vet att alla andra sitter och glöggar med familj och vänner och njuter av ett bra TV-program. Eller läser en bok. Nej, inte jag - för jag ska roa mig med att cykla i 15+ timmar, med dubbdäck och hela vinterkitet.
 
Titta på bilden! Förra året när de körde detta event så hade de årets snöstorm. Vad är det för kul att cykla i det? Jag gillar ju inte ens snö. Och ännu mindre att cykla i sånt väder. Jag vet inte vad jag ska säga men det är nog bara de andra som ska köra som inte undrar hur det står till med mig i det här fallet. Det måste bo något i mig av en konstig art som har tagit över fjärrkontrollen helt enkelt.
 
Om sanningen ska fram så var det nog beskrivningen av Mattias, en av de som arrangerar det hela (Abloc), som är lite boven i det hela. Innan jag lyssnade på honom så var jag tveksam till om jag skulle göra det här. Men han berättade att vid ett av stoppen sätter man sig på restaurang där det är uppdukat med vita dukar. Åh jösses vad nice sa min hjärna och målade upp en himmelsk superupplevelse. Och utöver det sög hjärnan in de andra kaffepauserna han pratade om. Oh lala! Kaffe flera gånger runt Vättern. Tänk bara så mysigt att köra runt den där sjön på lite andra vägar än under sommaren, utan nån särskild tid att sträva efter, med flera stopp och med mat på restaurang med vita dukar. Det låter ju som en dröm och något jag inte kommer att vara med om på sommarversionen gick resonemanget däruppe. Efter den beskrivningen var det liksom avgjort. Tryck på sänd.
 
28 december it is, Vintervättern - Abloc Winter Challenge
Foto: Abloc
 
 
Visa fler inlägg