Dag 4/5 Mendoza-Portillo (Från Argentina till Chile)

Dag 4 är här! Huvva, dagen med skräck involverad. Idag ska vi ta oss tillbaka från Mendoza på drygt 950 meters höjd till Portillo på 3200 meters höjd. Cirka 19 mils uppförsbacke. Plus någon nedförslutning som ökar på antal totala höjdmeter till ca 3 800 för dagen. Vi har ju kört denna sträcka nedför och med tanke på hur lång och lutande vägen kändes då kommer det här att bli en utmanande dag. Att dessutom inte ha sovit riktigt ordentligt plus ha lite energiunderskott gör inte saken mindre utmanande. Jag hade ju sett fram emot en brakfrukost för att kompensera gårdagens misslyckade matbeställning men det går jag ju bet på. Frukosten här briljerar inte direkt. Några brödbitar, cornflakes och mjölk plus lite juice. Hjälp, jag kommer ju gå i väggen om jag inte får mer i magen! Som tur är kommer våra servicekillar från No Limits till undsättning och hämtar bröd plus frukt från följebilen. Lite vattenmelon och nån banan gör säkert susen. Dags att dra, vi ska lassa upp cyklarna på van:en för att köra bort från motorvägen som vi körde på igår och istället börja trampa på vägen som leder direkt upp till bergen. Klockan är inte mer än 7 när vi står nedanför de magiska bergen och börjar trampa. 
 
Paul och jag verkar ju rätt laddade innan start
 
 Anderna - älskade, hatade berg ligger och väntar
 
Väl iväg så känns kroppen faktiskt riktigt bra. Konstigt hur det funkar, vi har ju ändå cyklat sedan i söndags plus att vi hade en precycling i lördags som var rätt mastodont. Här är det nu onsdag och kroppen verkar ha fått nytt liv. Bara att tacka och ta emot och se fram emot dagens övning. Vi räknar med att det kan ta upp emot en 12-13 timmar att cykla mot bakgrund av höjdmeter, att det är dag 4 och att det kan bli riktigt hett. Så om jag inte hade skavsår tidigare kommer jag definitivt att få det idag, big time. Den här etappen visar sig dock bli en riktig höjdare. Fantastiska vyer, fina vägar, bra temperatur och inte alltför branta lutningar mestadels (även om det går uppför hela dagen). Att jag dessutom känner mig pigg gör ju inte saken sämre. Kan ju inte säga att jag gör så mycket väsen av mig i vår 8-mannaklunga (Andy, en av killarna avslutade sin medverkan i Mendoza) utan ligger mest och myskör. Det går i väldigt lugnt tempo och livet känns grymt bra. Det är som att åka omkring i ett stort vykort som byter motiv med jämna mellanrum. Från bra till bättre till ännu bättre och, ja ni fattar. 
 
Ord är överflödiga
 
 Upp, upp, upp
 
Man kan väl säga att trippen löper på över förväntan förutom några haverier såsom punkor och nåt kedjebrott och utan att någon klappar ihop. Minnena från hur etappen var när vi körde från andra hållet var annorlunda och det kändes bra mycket lättare än vad jag föreställt mig att trampa uppför samma sträcka. Det jag förvånas mest över är hur vackert allt är, det var inte så lätt att lägga märke till när vi for ned i farter som jag inte ska skriva om här men som nu blir uppenbara. Från Argentina som är grönare far vi mot Chile som är mer ökenlikt och torrare och så småningom börjar vi känna vinddrag.
 
Ändlösa vägar i bergen
 
Vinddraget övergår ganska snabbt till stormkänsla, helt plötsligt börjar vi vingla omkring och ha svårt att ha balans i cykeln. Oh no, det är ju en bra bit kvar och den tuffaste stigningen återstår. Ska vi kämpa mot torktumlevind hela vägen upp tänker jag och inser att det nog kommer att bli så. Vi stannar för ett depåstopp och få i oss lite "lunch" det vill säga, vattenmelon, banan, nötter, bröd, choklad, salami och ost. Plus kallt vatten och cola. Rena hälskosten:) Sakerna håller på att blåsa bort.
 
Från vänster; Phil, Paul, Ulf (ståendes), Richard, Steven, jag och Ian på lunchstoppet
 
Vi är på ungefär 2000 meters höjd och ska upp till 3200 med dessa förutsättningar. Bara att stålsätta sig och äta mycket för att orka hela vägen. Jag pular i mig så mycket som möjligt och är tacksam för att jag känt mig såpass pigg hela dagen hittills så jag tror jag kan vara med och dra upp oss på berget när det behövs. Vinden är också extremt torr så läpparna liksom krymper ihop och det känns som man får sand i lungorna. Vi fortsätter och trampa och, ja, det blåser extremt mycket. Ulf säger till och med "men det här kan man ju inte cykla i" och jag säger att jodå det kan man visst det och så är det bra med det. Alla är med och det går ju inte raketfort direkt men tillräckligt. Jag känner mig piggare efter depåstoppet och lägger mig och drar tillsammans med Dominic, han den odödlige som inte kan bli trött alls. Så håller vi på större delen av stigningen och vår följebil kör bakom och hejar på oss plus kollar status om vi behöver påfyllning av dricka eller energi. 
 
 
Jag i slutet av stigningen
 
Ju längre upp vi kommer, desto mer öppet landskap och grymma vyer. Vilken lyx att få uppleva detta, det måste jag säga är en av de större tjusningarna med att cykla. Att komma så nära naturen och få dela upplevelsen av det med vänner är något fler borde ge sig på. 
 
Ulf och jag i uppförslutet
 
Det är ju en dag med drygt 3800 meters stigning på 19 mil så att en del av oss blir trötta och behöver stanna för att fylla på energi känns helt okej. Vi vill komma upp tillsammans och avsluta dagen med att alla är med. Så vi stannar ett par gånger till på vägen upp.
Alla är med, från vänster: Steven, Phil, Ian, Dominic, Paul, Jag, Ulf och Richard
 
Slutligen kommer vi till det första delmålet, tunneln Christo Rendator. Här måste vi sätta cyklarna på van:en för att köra igenom tunneln då man inte får cykla igenom den. Tunneln är cirka 7 km lång så vi får en lite extravila här. På andra sidan tunneln kliver vi på cyklarna igen och får en välförtjänt nedförskörning till gränskontrollen till Chile. Spända av förväntan undrar vi som kommer att häda i kontrollen då det allmänt är lite knöligt att ta sig mellan dessa båda länder. Jodå, in i minibussen, ut ur minibussen, på med cyklarna på van:en, gå till en annan kontroll, gå igenom alla cyklar, stämpla alla passen, visa upp ansiktena för kontrollanterna, gå igenom alla väskor. Jag glömde säkert något viktigt moment. Det tar sin lilla tid helt enkelt. Vi längtar bara till skidresorten nedanför den sista backen och får så småningon kliva på cyklarna och köra in i Chile för att rulla ned den sista kilometern. Nu ska det bli nice med god mat och en skön vila innan morgondagen - mycket nedför och att få slingra sig ned Los Caracoles som den absoluta höjdpunkten! Hoppas på en lika pigg känsla i kroppen som jag haft hela dagen idag. 
 
Välkommen till Chile!
 
Den totala körtiden blev 8:55 för dagen så vi gjorde bättre ifrån oss än vi trott. Bra i den vinden och med det lutet!
 
Alla etapper finns på min Stravaprofil om man skulle vilja nörda ned sig;
 
Tillbaka i det vackra Portillo