cyclingmary.se - Sub 7-30 - bit ihop och kör!

Sub 7-30 - bit ihop och kör!

Okej, ska ge mig på att sammanfatta det här projektet – Vätternrundan sub 7.30. Varning för lång läsning.

I lördags var det ju dags för ett av mitt års delmål. En idé som min cykelkompis Jessica och jag bestämde oss för, med mycket stor tveksamhet för ungefär 10 månader sedan. Vi hade då rundat sjön på 8.24, kände oss sugna på att komma under 8 tim men kände inte till någon sub8-grupp i vår närhet. Båda våra respektive män skulle vara med i Lygnens sub 7.30 så vi bestämde oss för att våga hänga på, med stor respekt (och vånda) för vad som skulle krävas. Jessica skadade sig tyvärr i vintras och har inte kunnat fullfölja satsningen men har varit min trognaste vän och supporter och det har känts som jag fortsatt att köra för oss båda under vinter och vår.

För att ens tro att jag skulle kunna klara detta tog jag hjälp av Aktivitus med ett personligt träningsprogram. Jag har haft två omgångars program som jag har följt så noga jag kunnat och har därigenom utvecklat mig i en mycket positiv riktning. Jag har skrivit om det i tidigare inlägg och även på denna länk men måste säga igen att utan detta hade det varit stört omöjligt för mig att fullfölja det hela.

Vinterträning med subgruppen
Lygnens venner har haft vinterspinning på söndagar, 3 timmars pass som Peter och Mikko har hållit i som ledare. Passen har känts hysteriskt jobbiga, snudd på omänskliga om man lyckats följa upplägget till fullo. Jag har varit en flitig och trogen besökare och Mikkos begrepp ”det gör bara ont, det är inte farligt” har under de här passen etsat sig fast i huvudet. Budskapet har återkommit vid upprepade tillfällen (de mörka och obehagliga källarbesöken).

Jag fattade från start att det kommer att göra ont att köra Vättern på under 7.30 och att det kommer vara rejält jobbigt oavsett hur tränad jag är. Jag ska förbättra mig med nästan en timme på mindre än ett år, går det ens? På träningspassen har jag försökt att ”trampa sönder mig” mellan varven, bara för att få känna hur det verkligen känns. Jag menar att ta ut sig sådär så att du knappt vet vad du heter efteråt. Allt är bara mörkt, tyst och ensamt. Jag måste säga att spinningmiljön är himla bra att öva i eftersom det inte finns någon risk att krascha med cykeln och det finns ju folk runtom som kan ta hand om dig om det behövs. Jag behöver ibland se andra runtom för att ta i det där lilla extra på slutet som jag kan ha svårt att få till på trainern hemma.

På de där spinningpassen har jag lärt mig att jag alltid orkar lite, lite till mot vad hjärnan försöker säga upprepade gånger. Och sen orkar jag lite till ändå. Jag har också lärt mig att känna att jag kan vila när jag ligger på 86% av maxpulsen och att jag orkar gå upp på 90+ för att sedan vila på 86 igen. Under lång tid. Skum känsla men behaglig när man får till det.

Vårträning med subgruppen
Under våren har spinningpassen övergått till uteträning som vi haft på söndagar. Här har vi kört fort tillsammans och ofta legat i eller nära den Vätternfart vi behöver ha. Dvs runt 40 km/h i snitt gärna lite över. Jag som knappt visste att jag kunde få ut sån fart i mina ben har verkligen upptäckt cykling ur ett annat perspektiv. Jag orkade ju. Jag fixade att ligga med och dra i rotationen i den hastigheten under många mil - det var en härlig känsla när jag upptäckte det.

Jag har försökt att köra sockersnålt på träningspassen dvs utan gel och bars, för att sedan använda det enbart under lopp och märka bättre effekt. Däremot har jag alltid haft med ett par bananer i fickan och vatten i flaskan. Det har funkat bra men ska jag köra längre pass (över 12 mil och uppåt) har jag haft något mer med då gränsen för att gå för tom går där någonstans för mig. Under våren har jag, och vi i subgruppen också kört trots "grisväder" vilket jag tror att många kanske låter bli. Nej, det är inte så roligt att cykla i regn och tokblåst men – det kan faktiskt bli sådant väder under Vätternrundan får man tänka. Ska vi låta bli att cykla då? Nej. Och i vind blir man stark. Det blåser ju alltid på Västkusten, i Sverige och även på Vätternrundan. I någon form, det vet man med säkerhet.

Vätternrundan - loppet
Till själva loppet nu då. Vi hade start 12:16 och var 34 pers på startlinjen (32 killar och 2 tjejer). Det såg ut som vi skulle få det tufft med vindar och risk för regn. I efterhand kan jag ju säga att vi fick gott om båda dessa väderinslag, samtidigt och om vartannat. Det kändes inte som en optimalt bra dag att nå ett så tufft tidsmål på, vädret oroade mig en del redan från starten. Men! Allt pollen kommer ju försvinna så det var nånting bra med det hela.

Innan start

Delsträcka 1 Motala-depåstopp,12 mil
Ner till Jönköping blåste det motvind och vad jag kommer ihåg sned sidmotvind. Rätt rejäl sådan men vi var ju laddade och pigga allihop så det gick ändå att köra på i rätt fart. Man drar iväg snabbt i början när motorcyklisten har släppt och det blir lätt ryckigt men jag hade inga problem att haka i och köra. Den här motvindskörningen ner till Jönköping var rätt krävande och en lärdom som jag tar med mig är att trycka i mig mer energi under den här sträckan, fast kroppen känns ok och det känns direkt osmakligt med mer socker. Jag drog sönder mig rejält under den här biten och fattade det först när vi började köra i rondellerna i Jönköping. Tror vi hade tappat ett par stycken här också, man hinner inte riktig reflektera över när andra försvinner utan är rätt självfokuserad i sådana här lägen.

Efter Vadstena, fin klungkörning Foto Anders Tykesson

I Jönköping längtade jag rejält efter depåstoppet som kommer efter 12 mils körning. Det kändes långt och besvärligt från rondellerna i Jönet till själva depåstoppet efter Bankerydsbacken fast det är kort avstånd. Förra året tappade jag klungan vi körde med efter depåstoppet och nu kom dessa hjärnspöken och besökte mig där i rondelltrakterna. Jag började känna efter lite för mycket och tyckte att benen skrek stopp samtidigt som hjärnan. Men bara att bita ihop och köra på. Precis innan Bankerydsbacken hade vi en incident där Pär och någon annan körde för tight i vägkanten vilket slutade med att Pär körde ner i diket och slog en kullerbytta. Det såg ut att ha gått okej så vi körde vidare då det hade tagit för mycket tid att stanna. Vi körde i lugnt tempo upp för Bankerydsbacken och gick in i depån på ett lugnt och sansat sätt.

Depåstopp, 90 sekunder
90 sekunders stopp, dags att fylla på saker för resten av loppet. Ragnars familj klockar och talar om tiden. Jag öste ur allt jag hade i ramväskan och fyllde på med nya bars/gels osv, svepte en Gainomax och tryckte i mig en lasagnerulle. Fiskade upp de gel som blivit över och pulade ner i fickorna. Satte i 4 vattenflaskor (2st 1-liters och 2st 0,75 l) i hållarna. Kände faktiskt att jag hade tid över när de skrek 90 sekunder så är nöjd med hur jag fixade depån. Ragnars barn har detta som arbetsuppgift varje år, undrar om de kommer vilja köra själv nångång när de ser oss vuxna så i ett så tokstressat tillstånd? Det märktes att de gjort detta förut vilket var en stor vinning för oss. Alla var ute ur depån i tid. Även Pär som hade jagat ikapp oss ifrån diket. Hur det gick till vet jag inte riktigt men han måste ha vunnit dagens spurtpris. Upplevde jag 90 sekunder som vila? Nja inte direkt. Däremot var det nog bra att inte ha längre stopp så kroppen inte gick alltför djupt i mysläge. Det funkade otroligt bra i depån, superjobb av Ragnars familj.

Delsträcka 2, Bankeryd-Motala, 18 mil
Nu skulle ju min fight börja på riktigt. 18 mil kvar, vi har snittat på dryga 40 km/h timmen i vind och regn. Vi måste fortsätta i samma takt så det blir ingen vila. Kroppen blir lurad av att stanna till och det tar ett tag för mig att få igång maskineriet igen. Direkt efter stoppet kommer de där spökena igen, det hade jag visserligen förberett mig på men usch vad jobbigt envisa de var. Jag fick verkligen användning av de där orden ”det gör bara ont, det är inte farligt” nu. Jag hade bestämt mig för att inte sumpa klungan i år och slet mig kvar. Vi tappade någon i gänget. Det var inte bara jag som hade kört sönder mig på väg ner till Jönköping utan nu var flera av oss tvungna att ligga på rulle och fokusera på att fylla på med energi tills kroppen vaknade till liv för att kunna kliva upp på övervåningen igen. Källarvistelse, mörkt, kallt och blött. Det regnade mycket och jag började känna mig lite nedkyld. Regnet gör också att vi måste ta det extra lugnt i kurvor och rondeller då det lätt blir väldigt halt. Inte så bra när man har en tid att passa.

Det tog rätt lång tid att återfå livet kändes det som. Det var också svårt att ligga bra på rullen, vi hade visserligen en del medvind men sen kom kantvinden och det kändes allmänt jobbigt att hålla hjul för att vara kvar. Stundtals var det många som låg på rullen så då kom Mikko ned och ville köra upp oss för att bidra i rotationen. Sagt och gjort, bara att gå upp igen fast kroppen bara sa nej, nej, nej både på svenska och finska men det hjälpte ju inte.

Vet inte hur många gel jag tryckte i mig men det kändes som att det inte hände så mycket just då. Var med och drog i ett par mil till och sedan var jag tvungen att försöka hitta en annan lösning, få i mig något som kickade in bättre. Gick ner på rullen och rotade i ramväskan, ryggfickan efter allt som gick att få i sig. Tryckte i mig en halv lasagnerulle, hittade pulverklumpar av upplösta Crampfixtabletter i bakfickan och gjorde allt för att samla ihop det som gick av dem. Efteråt kan jag konstatera att mitt uppförande gällande normalt ”bordsskick” försvinner vid sådana här tillfällen. I med allt bara, som en grottmänniska. 13 mil kvar. Hallå! Hjälp mig skrek jag inombords.

Turligt nog hittade jag godis som plaskade runt i regnvattnet i botten av ramväskan. Gott och Blandat. Salta fiskar. Godisnappar i diverse färger. Thankyou. Smetiga och lite svåra att få upp men ack så gott. Ha sånt med i väskan säger jag bara. Funkar mycket bra som nödraket. Det kändes som att jag återfick en del krafter med de där salta fiskarna.

Nu orkar jag köra igen, tack Malaco för det! Det kändes bra att komma in igen också då det inte känns särskilt bra att ligga på rullen när andra sliter. Men jag är evigt tacksam för det andningshålet och möjligheten att kunna återhämta mig under loppet. Jag vet ju att det är resultatet av för dåligt energiintag under den första körningen som jag har svårt att ta igen men nu kändes det som jag var på ett ok läge igen.Jag började till och med bry mig om tiden igen och hur vi låg till, det hade känts rätt ointressant under en tid. Vi såg att det fanns en rimlig chans att klara detta om vi fortsätter att köra på i samma och lite högre fart.

Regnet har öst ner på oss en tredje gång och tillsammans med vinden börjar det bli kallt. Fortsatt noll poäng till vädret men bara att bita i. Har inga direkta minnen från den här sträckan annat än att jag bara vill komma i mål. Jag tänker inte missa det här nu. Anna, vår andra tjej i klungan, är med fortfarande också. Vi biter ihop båda två och har bara siktet inställt på målet.

Full fart vid Aspa, jag hänger på Hans i kurvan. Inte så långt kvar nu! Foto Anders Tykesson

Medevi- mål
Från Medevi kommer det behövas ännu tuffare körning, ända in i kaklet. Mikko gasar i täten och ser till att vi har hastighet nog (hög). Anna kör rakt in i en vägkona som står olämpligt till i en högersväng men lyckas hålla sig kvar på cykeln på ett imponerande sätt. Det hade kunnat sluta illa där. Vi kör på och det funkar, jag orkar hänga i.

Vi rullar över mållinjen kl 19:44, 7:28 efter att vi startade 12:16. Yes!!

Jag känner en enorm lättnad över att det är över. Först förstod jag inte att vi hade klarat tiden då jag inte fixade att räkna vad 19.44 i förhållande till 12.16 betydde för oss. Hjärnan var någonannanstans. Men vi blev servade med hurrarop och glädjetjut i målfållan så det var lätt att förstå att vi hade nått vårat mål, med två minuters marginal.

Jag var genuint trött och slutkörd men också fantastiskt glad! Sådär så tårarna pockar på och du inte riktigt fattar vad du varit med om mer än att det känns riktigt bra. Att se Jessica i målet var så härligt och hon var lika glad som jag kändes det som. Sen såg jag Ulrika, Petra och en massa klubbkompisar från Hisingen & Lygnen och blev superglad över det också. Anna och jag körde in som de två snabbaste tjejerna under årets Vätternrunda, bonus för det!

Inofficell resultatlista från Vätternrundan 2016

Jag efter målgång. Trött, glad och rejält ansträngd i en och samma förpackning. Foto Anders Tykesson

Summering
Av 34 startande var vi 21 som kom in på 7:28 (19 killar och 2 tjejer) och de flesta andra kom också in på fina tider. Någon har fått punka, några tappade klungan osv. Inga incidenter mer än kullerbyttePär i diket, som ju var med in i mål. Grymt bra kört av alla, extremgrymt av vissa särskilt starka. Det finns ju saker att förbättra såklart men vi måste också vara supernöjda med att så många kom med in i mål. Det var rätt kassa förutsättningar att klara det här tuffa målet så jag är mäkta stolt över oss. Och över de som kom in efter oss som trampade på själva långa sträckor och ändå gjorde superbra tider. Jag är tacksam för samspelet, alla starka människor, coachningen att få in fler i rotationen hela tiden och viljan att nå målet tillsammans. Vi körde utan hjälp av några andra klungor vilket också är en fin prestation att ta med sig. Att det var tufft syns på resultaten, ingen grupp kom under 7 timmar i år vilket är ovanligt. Snitthastigheten på min Garmin visar 39,8 km/h under de 30 milen. Perfekt för att klara vårat mål. Och jag tänker ju att om det hade varit lite bättre väder, då…

Vad åt jag?

Aningen för lite när jag ser sammanfattningen. Hade behövt mer på nervägen till depåstoppet. Viktig lärdom att träna på att äta lite mer inför en sådan här fight. Fick dock inte ont någonstans i kroppen och ingen krampkänning alls.

Gels 14 (4 fram till depån och resten på kvarvarande sträcka 18 mil)
Isostar tablett 5
Vatten 2 l till depåstoppet, 3,5 l på resterande sträcka
Energibars ca 4 st totalt
Crampfix 2 st hela kapslar. Klumpat pulver på blöta fingertoppar kanske 2 st till
Gott & blandat 1/2 påse
Lasagnerullar 2 st
Gainomax 1
Sportdryck Ingen
Grus & styrlinda Massor

Träningsmängd mellan januari-loppet 18 juni

Antal träningstimmar: 212 loggade (något fler inkl ologgade, snitt ca 11h/v exkl annan träning)

Antal utemil: 500 loggade (något fler inkl ologgade)

Antal höjdmeter: 41 000 (resan till Chile gav många)

Antal träningspass: 107 loggade (något fler inkl ologgade)

Tackhörnan
Mycket fokus har varit på att klara detta och man gör inte det på egen hand. Det känns viktigt att säga tack till:

Alla i Lygnen, ni är värda fria gel och salta fiskar resten av året! Det kanske behövs inför ännu hårdare pass nästkommande år:)
Alla familjer och vänner runtomkring som stöttat oss alla i vår satsning, ni är värda pussar och kramar och era respektives närvaro under en tid tills det är dags igen.
Aktivitus och Richard för excellent träningsupplägg.
Mina nära och kära som berikat mig med ett starkt pannben och mycket jävlaranamma. Tack också till mina ben för att de ställer upp på sådant här.
Jessica, du har en särskild plats i mitt cykelhjärta. Nästa gång är du med i fysisk form.
Alla andra som har peppat, hejat och trott på mig i den här satsningen. Ni är fantastiska och ger energi, jag hoppas kunna peppa er tillbaka i någon form när det behövs.

It is over! Foto: Anders Tykesson

Målet, inte lika organiserat som depåstoppet Foto: Anders Tykesson

Nu är det dags att gå ur Vätternubblan och åka på semester i Italien och Frankrike och cykla lite lopp där. Jag kommer tillbaka här med andra ord fast med ett annat fokus. See you!