cyclingmary.se

Jag hinner inte riktigt skriva ikapp med allt som händer på Robinson, trist men tiden ska räcka till mycket. Förutom att jag ansvarar för ett företags drift, utveckling och välmående så har ju även säsongen för landsvägscyklingen startat. I princip all min fritid går åt till att cykla med mina lagkompisar i Giro Cycle Team, där vi kör i elitledet på svenska landsvägstävlingar. Det är jätteroligt och en aktivitet jag varmt kan rekommendera😊

 

Men! Nu har det ju varit sammanslagning av våra två forna Lag Nord och Syd. Det var verkligen en milstolpe för mig att ta mig till sammanslagningen, det kändes så oerhört långt borta i inledningen av äventyret då nätterna var oändliga och dagarna likaså. De första 11 nätterna på ön upplevde jag som månader, det var en surrealistisk känsla att inse att tiden gick så långsamt som den gjorde. En sammanslagning kändes väääldigt långt borta den första tiden och smått ouppnåelig. Men så plötsligt inträffade det!

 

Att ta sig till sammanslagningen kom ju inte av sig självt, vi fick tävla om totalt 9 platser och blev därmed 3 personer färre i lägret på ett bräde. 

Tävlingen som bar oss in i sammanslagningen var att stå på ett ben på en trästolpe och den som trillade ned kunde paja för någon annan genom att dra bort en bit av ytan som du skulle stå på. Usch, det momentet är ju inte särskilt roligt att behöva göra såklart men bara att gilla läget och utföra uppgiften. Jag hoppade ned när jag visste att jag var helt safe, det var 4 personer innan mig som åkt ned. Jan, Rick och Lina trillade ned som de tre första personerna och vär därmed ute ur tävlingen. Trist att mista yttterligare kompisar men vi visste ju allihop att så är spelets regler. Då hade vi inte den blekaste aning om att det fanns ett gränsland där de hamnade. 

 

Jag visste också att jag inte var en aspirant på att vinna just denna tävling så jag tänkte att jag kör ett säkert kort och bara tar mig vidare. Det var en tuff kamp med många imponerande insatser måste jag säga och det var riktigt kul att sitta bredvid och titta på utgången. Själv kändes det som att benen började darra efter några sekunder och som att pålen krympte även om ingen hade varit och dragit bort någon bit från mig. Henke vann tillslut, grymt jobbat av honom och de andra som tampades länge på den där pålen. 

 

Direkt efter denna tävling åkte vi till vårt nya hem, det vill säga Lag Syds tidigare camp. 

Som vinst skulle Henrik få en överraskning dagen efter och alla var lite nyfikna på vad det kunde vara såklart. Det visade sig att han fick en vinst som förmodligen kunde dämpa ulle-gull-smekmånadskänslan i det nya lägret, eftersom det stod utdelning av diverse maträtter på agendan. Det var både god mat och det motsatta vilket självklart inte var en rolig uppgift för Henke att behöva utföra. Jag tyckte han löste det bra, kanske för att jag själv fick en stor tallrik tonfisk och ägg? Hans motivering var att jag hade ställt upp och offrat mig för laget tidigare och det kändes som en rättvis motivering. Jag var i alla fall väldigt tacksam för maten!

 

De mindre goda rätterna var ju tvungna att delas ut också och jag tycker Henke gjorde det bästa som gick att göra med denna jobbiga uppgift. Alla kunde inte bli nöjda, det ingick ju i grejen. Så jag hoppades att alla fattade att det var ett påtvingat scenario där och då. De visade inte vad han själv fick på sin tallrik men den var typ megastor och innehöll både kyckling och sås, tror det var cassava i mängder också. Välförtjänt och välbehövligt.  Stämningen i det nya lägret är ju rätt god även om det givetvis är saker som sker under ytan mellan alla, vi ska ju nu tävla för oss själva och det är nya spelregler. Vid det här laget har vi varit på plats länge och hjärnan börjar bli lite lätt utmattad och fungerar inte riktigt som den brukar. Spännande situation att vara med om, jag skulle kunna ha en lång utläggning om just detta men det blir nog mindre roligt att läsa om. 

 

Nu gäller det ju att bonda lite extra med de man inte känner eftersom det kommer att vara öråd även efter sammanslagningen. Alla tassar lite försiktigt och det är en del samtal i buskarna, naturlig utveckling känns det som. 

 

Okej, då var det dags för den första immunitetstävlingen sedan sammanslagningen. Fy sjutton, jag får rysningar bara jag tittar på bilden av den. Jag är inte så känslig för saker och ting och ger mig på det mesta men här kan jag säga att jag tyckte det var rejält obehagligt att ligga under vatten på det här onormala sättet. Som jag skrev innan så funkade inte hjärnan optimalt vid det här laget så jag missade att hålla för näsan vilket gjorde att jag fick hela havet i näsa och svalg och lät som en tvättmaskin. Jag stod ut i ca 20 minuter innan jag gav upp. Jag var helt svimfärdig efteråt och det här är ett tävlingsmoment jag inte skulle vilja göra om igen. Kampen var stenhård mellan framförallt Henke och DK men även Ida höll fanan högt i denna tävling. Jag var sjuklt impad över hur de anammade uppgiften måste jag säga. 

 

I och med detta var det öråd där alla utom Henke sitter osäkert. Det pågår många spekulationer och paktandet går på högvarv men det slutar med att Lillemor blir utröstad. 

Här står vi nu, åtta deltagare kvar i campet. Kampen fortsätter denna vecka, tack för att ni hejar och peppar!