Kontraster

Hade en skakig mellanflygning mellan Sao Paulo och London innan vi flög vidare till Sverige. Jag är inte jättekänslig men efter flera timmars ihärdigt skakande började jag undra hur länge ett flygplan egentligen håller måttet innan delarna börjar lossna på skrovet? Ingen vidare upplevelse att vara med om men nu är vi ju på fast mark igen så det gick ju som det skulle. Det var ju en viss kontrast att landa i minusgrader och mörker när klockan var knappt 19 i tisdags. Tur att jag känner mig såpass utvilad efter den härliga Chileresan.
 
De sista dagarna i Chile ägnade jag och Ulf i Vina del Mar, ute vid kusten. Här var vädret betydligt mildare och på gränsen till lite kallt (kyligt kanske andra skulle säga). Rätt skönt att även få se havet och uppleva en annan del av landet innan vi åkte hem. Vi hade sådan tur att det var ett RedBull Mountainbikelopp i Valparaiso, grannstaden, på söndagen så vi tog en långpromenad för att kolla in det. De hade byggt en bana mitt i den kuperade staden där cyklisterna rusar fram över trappor, murar, byggda hinder och annat. Riktigt galet och kul att se i verkligheten, det finns filmat här (från förra året):
 
RedBullåkare i Valparaiso
 
Såhär en vecka efter vårt cykeläventyr är det lätt att drömma sig tillbaka och tänka på allt roligt vi fått uppleva. Det blev extra påtagligt igår när jag återgick till en av mina vintervanor, att köra ett spinningpass. Bilden i sig är ju rätt talande om hur spännande det känns i kontrast till den föregående veckan.  
Lagom spännande..
 
 
Men man ska inte glömma bort att alla dessa "tråkpass" jag ägnat mig åt i vinter gjort att jag kände mig rätt stark i Chile/Argentina och att jag upplever att jag utvecklats sedan förra året. Så, säga vad man vill men nog gör det sin nytta att ha tråkigt och stå ut i det också. 
 
Gällande tour de Chile så är vissa minnen är starkare än andra, i alla fall just nu. Kan nämna några av dem via bilder och försöka förmedla känslan kring dem: 
 
 
  • Vår kära cykeltransportvan - när den syntes visste vi att det fanns dricka och energi i antågande. Rätt bra känsla mitt ute i ödemarken som det var långa sträckor. Höga poäng till den och vad den betydde.
 
 
  • Vår längsta etapp, 29-milaren. I februari månad, ökenvarmt och rätt kuperat stundtals. Vilka kämpar vi var och att vi inte ser så glada ut just här är bara spel för galleriet. Vi är nästan ända framme nämligen och då släppte vi ut all lycka vi hade inombords. Eller nåt:)
 
 
  • Alla grymma nedförskörningar! Herrejösses att få fara fram i hög fart och bara njuta av backar som inte finns på hemmaplan. Knappt någon trafik heller (som jag minns det men det kanske inte är helt sant). Oslagbart.
 
 
  • Momenten man inte räknat med. Som här när vägen inte finns längre utan består av ett vattendrag och man tycker det är skönt att få kliva i med de nya cykelskorna i knähögt vatten. Är man i Sydamerika så är man.  
 
 
  • Vykortsvyerna. Dagarna i ända. Värt varenda öre. 
 
 
  • The Vines i Argentina. En plats att minnas och förhoppningsvis komma tillbaka till någongång. Åk hit!
 
 
  • Som sagt, vykortsvyer som är värda att titta på många gånger.  
 
 
  • Gänget! Att som enda tjej lyssna till "come on guys" och se sig själv som en naturlig del i det utan att det är konstigt. Kämpaandan och peppen i gruppen och ibland jävlaranammat, typ köra ikapp och testa varandra. Att alla funkar och bidrar plus att cyklingen funkar i gruppen. Viktigt och inte helt självklart att klungkörningen funkar när alla inte känner varandra. Att alla fixar uppgiften och är glada för varandras skull. Extra plus på denna bild är att stigningen såg ut i verkligheten precis som på bilder vi sett innan. Ingen falsk marknadsföring där inte. 
 
 
  • Gänget på sidan av - grymma supporters och fixare (tillsammans med No Limits). Fantastiskt att få sån service och support under en cykeltur. Nästa gång kanske nån av dem sitter med på en egen cykel:)
 
 
  • Resecykel! Ett begrepp att ta fasta på för den inbitne cyklisten. För visst hade Ulf rätt, det är ju ett måste att ha en resecykel som inte riskerar att gå sönder i långa flygtransporter för att den är gjord i carbon. Kanske hade det varit värt att cykla in den innan man ger sig iväg och cyklar dryga 100 mil, särskilt med tanke på att jag aldrig testat sadeln. Kanske hade skaven inte varit så minnesvärda om jag valt det upplägget. Men - framförallt minns jag farten, känslan och den snygga färgen (den lyser knallrött i solskenet) på min nya kompis som kommer att få åka på flera vägar framöver. 
 
Så, jag skulle kunna dela med mig av ännu fler bilder och skriva länge här men någonstans finns det väl en gräns för hur intressant det är att ta del av så nu får det räcka. Dags att planera nästa resa kanske:)