cyclingmary.se

Nu börjar året gå mot sitt slut och jag måste säga att det har varit intressant på många sätt, både inom cyklingen och i livet för övrigt. Sammanfattningen av året blir att jag har lärt mig massor! Jag har utmanat mig själv på många oika sätt, jag har haft väldigt roligt och jag har tvingat mig själv till att vara någorlunda nöjd med mina prestationer - trots att det ganska ofta sitter en halvmissnöjd pippifågel på min axel och pockar på uppmärksamhet. 

 

När jag blickar in i mina träningsloggar för året så kan jag ju konstatera att det inte var det smartaste upplägget att dra till Mallis och tokköra 140 mil på 9 dagar för att sedan bara ha två vilodagar på hemmaplan innan jag premiärtävlade på Kinnekulle. Konsekvensen av detta osmarta drag var att jag hade en sur känsla i benen större delen av våren och aldrig riktigt kände att jag kom i form. Jag skulle naturligtvis ha vilat lite mer och inte ha tävlat varje helg, ofta flera dagar i sträck. Samtidigt tycker jag att det är grymt kul att både cykla och tävla så det gäller att hitta en balans i detta och pinpointa tävlingar lite bättre. Tur att påsken ligger tidigare kommande år, det blir per automatik mer vila  mellan Mallis och tävlingspremiär tack vare det. 

 

De roligaste minnena jag har från året är landsvägsSM, kortbaneSM och Stockholm 4-dagars. Varför? Jo här vågade jag göra utbrytningar och skapade lite situationer i syfte att hjälpa teamet till pallplaceringar. Jag blev ju till och med nämnd på TV på båda SM-loppen. I en av utbrytningarna på kortbane SM var det extremt komiskt att kommentatorn frågade vem jag var för att sedan bli helt tyst när denne konstaterade att jag är född 1973. Jag blev kallad "erfaren cyklist" istället för att min verkliga ålder nämndes högt. Hahaha! Summa summarum är att känslan av att ha gjort något, istället för att bara ha suttit med och friåkt, är betydligt roligare och mer utvecklande för mig som person och cyklist  Även om jag själv inte placerar mig nämnvärt så är lagplaceringen i centrum och det känns som jag har bidragit som teammedlem under säsongen.  

 

Den där lilla missnöjespippin (som ni säkert känner till) har ju en tendens att kalla på uppmärksamhet så fort det inte riktigt går som man själv vill. Ibland kan den krypa längst in i örat och liksom skrika ut nån påfrestande melodi och inte ge sig förrän man lägger sig platt ner och ger upp. Under året har jag tränat ordentligt på att ignorera pippiskrället och alla ljud den ger ifrån sig, jag har till och med tränat på att njuta av den eländiga melodislingan som hörts med jämna mellanrum. Så här i slutet av året kan jag konstatera att det ju inte finns ett giltigt skäl till att ge den någon vidare uppmärksamhet;

• Jag har tävlat i elitklass för första säsongen med Sveriges bästa cykeltjejer efter att bara ha tävlat aktivt i ett år i masterklass säsongen innan. 
• Jag är 44 år och det är inte jättemånga i min ålder som ens skulle tänka tanken att tävla på det sättet.
• Vi tog SM-brons i lagtempotävlingen. En riktig SM-medalj!
• Jeanette tog brons på kortbaneSM och jag var aktiv i att hjälpa till i loppet.
• Laget tog flera pallplaceringar där jag gjorde mitt jobb för att hjälpa till.
• Jag och 9 tjejer satte tidsrekord på Tjejvättern (SubXX).
• Jag fick uppleva flera andra positiva placeringar i laget och även individuellt (till och med ett par vinster). Men framförallt hade jag många roliga stunder med teamet, flera andra cykelkompisar och Ulf. 

 

Så, med facit i hand är det bara att konstatera att det är läge att vara nöjd och välja melodi i örat själv. Det tänker jag göra ofta, särskilt när jag sitter inne och kör svettiga vinterpass. Då skruvar jag upp volymen, trampar i takt med musiken, nynnar med och ser med glädje fram emot 2018 som kommer att bli ett minst lika bra och givande år!