cyclingmary.se

Ja, så var det då dags! Vårens mål - Vätternundan. Har ju tränat för attt kunna köra Sub8 med andra starka tjejer i SubXX. Från början var vi 20 som skulle köra men allteftersom våren fortskred sjönk antalet i gruppen och på onsdag innan start insåg vi att vi bara blir 10. Med all den träning vi lagt ned för att nå vårt mål diskuterade vi olika strategier och beslutade oss för att byta startgrupp och starta med Team Skodas 7:45-gäng. Vi hade okej på att hänga på dem och gå in i rotationen ungefär i höjd med Jönköping.

Sagt och gjort, där stod vi nu, laddade och förväntansfulla och glada över att solen sken på oss. Äntligen bra väder!! Det gick inte så många mil innan vi tyvärr tappade ett par stycken av oss av olika anledningar. Det gick undan de 11 första milen. Snittade närmare 40 vilket kändes bra överlag men jag vet ju att det är lätt att bränna ut sig utan att känna det. När vi började gå in i rotationen upptäckte jag till min fasa att benen var surstumma. Tack och lov var den första depån inom räckhåll, bara dryga milen dit och det tänkte jag skulle bli bra - att få kliva av och fylla på med lite näring. Vi hade drygt 5 min stopp i depån och klantig som jag var missade jag att hänga på när sista Skodakillen drog ur den. Med sura ben är det inget vidare att tappa några meter och försöka jaga ikapp. Jag var väldigt nära att haka mig fast men fick se klungan glida iväg och svor rätt högt. Besvikelsen var hyfsat stor vid det laget. Jag trodde att Jessica var bakom mig så tänkte att jag trampar på i lite lugnare takt tills hon kommer. Tack och lov kom det en klunga inklusive Jessica som skrek på mig. Trampade in i klungan och blev glad att ha sällskap av henne som jag ju tränat mycket ihop med under våren. 

 

Efter en stund såg vi ytterligare en orange tröja och såg att det var Karin och även Maria, som inte syntes lika väl eftersom hon har svart ledartröja på sig. Vi skriker på dem och de ansluter. Det kändes kul att få två av tjejerna till att köra tillsammans med. När vi samlat oss tyckte vi att klungan körde lite för sakta och vi började öka farten. Det fanns några i det gäng vi körde med som orkade öka och vi började rotera. Det kändes bättre och bättre och jag började släppa att jag tappat huvudklungan och att målet på Sub8 förmodligen var kört. Å andra sidan vet jag att vi orkar trampa på och köra fort så det kúnde ändå finnas möjlighet till att fixa en bra tid tillsammans.

 

Plötsligt ser jag att den tjej i "nya klungan" som ligger framför mig är på väg att rasa omkull, jag hinner inte uppfatta om någon gått på hjul eller vad som hänt men kraschen är ett faktum. Vi är nog en 7-8 personer som åker i backen medan några hinner väja undan. Jag far ner i asfalten och landar på vänstersidan. Blir överkörd på huvudet av en kille bakom mig och hör ett par skrik innan jag fattar att jag varit med om min första klungkrasch. På Vätternrundan. Känns inte bra alls. Efter en stund konstaterar att jag nog klarat mig rätt bra även om det blöder från knät och armen värker och ser svullen ut. Maria som också blöder från knät kommer och tvättar av mitt knä och kollar hur det är med mig. Hon går runt och hjälper fler och någon ringer ambulansen, andra har mer ont än vad både hon och jag har. Både Jessica och Karin klarar sig undan och Jessica får istället hjälpa mig att få i ordning på min cykel som fått en smäll på frambromsen och låst sig. Maria frågar om jag vill köra vidare, det vill hon och de andra tjejerna. Sagt och gjort, borstar av mig och vi hoppar upp på sadeln igen. Vi är nu fyra SubXX-tjejer och en Skodakille, Daniel, kvar. Vi hoppas kunna trampa ikapp några av de andra i klungan som klarat sig och redan gett sig av. Det är drygt 12 mil kvar och med så få personer och med en färsk krasch i bagaget kommer det bli slitigt att köra så fort vi vill hela vägen.

 

Vi trampar ikapp de andra killarna och tänker att det här blir bra. Ganska snart märks att de alla är trötta och en efter en lägger sig på rulle så det blev inte så mycket bidrag från deras håll. En av killarna är uppe och snurrar med oss men även han kroknar med cirka 6 mil kvar. Så, SkodaDaniel och Karin, Jessica, Maria och jag kör på allt vad vi orkar. Emellanåt försker vi skrika på killarna att det ju inte kan kännas ok att bli dragna runt sjön av en grupp tjejer men det hjälper inte? Det är segt. Det gör ont. Det är jobbigt. Jag får lite dippar och trycker i mig både gel och energibars så att det stockar sig i magen. Får en GT-tablett av Jessica för att krampen i benen ska släppa. Det känns bättre. Nu börjar det duggregna vilket är rätt skönt då det varit väldigt varmt och svårt att hitta rätt i vätskeintaget tidigare. Vi passerar Hammarsundet. Skönt, nu börjar det ju kännas nära. Vid Medevi är jag rätt less på att trampa och längtar bara in i mål. Efter en stund får Maria problem med sin kedja och vi avvaktar men den krånglar rejält. Maria tror att den är paj och vi trampar på med hennes uppmaning. Känns inget bra att trampa ifrån henne där, riktigt sur känsla i både huvud och mage. Hon har ju gått omkring, själv skadad, och tagit hand om alla andra och sen trampat på hårt med oss. Skit också, hoppas hon får i ordning på kedjan och trampar ikapp oss. Vi vänder oss om några gånger men ser henne inte. Jag uppfattar inte bilen som åker upp vi vår sida och meddelar att Maria är strax bakom oss. Jag hör inte heller att hon skriker på oss, tydligen ligger hon så nära som ca 50 meter utan att vi uppfattar det. Riktigt, riktigt tråkigt och hade jag fått önska något är det att jag hade hört henne och att vi väntat in henne.

 

Mot slutet har Jessica dragit i sig en liquid som "kickar in" som hon säger. Hon frågar om jag har krut i benen vlket jag absolut inte har vid det här laget men vi trampar på så mycket vi orkar när vi ser Motala. Vi vill bara kicka in i mål nu och vara klara. Min gps har lagt av för två timmar sen så jag har noll uppfattning om hur vi ligger till tidsmässigt. Jag fattar att vi har tappat rejält med tanke på kraschen och är osäker på hur fort vi kört sedan den. Mitt huvudmål var ju att köra under 8 timmar men jag hade som delmål att lägga vantarna på familjerekordet här hemma som lyder 8.32, innehas av Ulf. Jag blir riktigt glad när Ulf, Johan och Sofia står i mål och tar emot oss. Klockan har tydligen stannat på 8.24:)) Maria kommer strax efter oss och först då fattar jag att hon varit så nära oss. 

 

Väl i mål går jag upp till sjukvårdstältet och blir omplåstrad på knä och arm. Jag inser att jag hade en enorm tur som inte bröt mig utan klarade mig med skrapsår och blåhud. Det gick ändå i rätt hög fart. Känner mig också tacksam för att jag inte tvekade att kliva upp på cykeln direkt efter min första krasch, det kunde varit så att jag skulle känt mig rädd att ge mig på det vilket en del känner som är med om krascher.

 

Från Vätternrundan tar jag också med mig att min träning har gett resultat även om jag inte klarade målet. Vi kom trots allt på en delad 13:e plats bland alla tjejer på Vätternrundan så det är ju inte fy skam med den relativt korta cykelhistoria jag har. Och att vara snabbast i familjen är ju bara det värt en klapp på min egen axel:) Jag är mäkta imponerad av att Carla klarade att köra med Team Skoda ända in i mål på 7:45 och även av Cissi och Anna som körde in på 8:02. Och att Anette och Ulrika kom strax bakom oss - vilken körning de måste ha haft! Blev också glad av att Sub9 och Sub10 klarade sina mål. Grymt starkt av dem alla! 

 

Sist men inte minst kan jag ju konstatera att Ulf fick någon sorts träningsmotivation av att bli av med familjerekordet, med fast blick sade han redan på söndagen att "Jag ska köra Vätternrundan nästa år". Haha, underbart!