Kontraster

Hade en skakig mellanflygning mellan Sao Paulo och London innan vi flög vidare till Göteborg. Jag är inte jättekänslig men efter flera timmars ihärdigt skakande började jag undra hur länge ett flygplan egentligen håller måttet innan delarna börjar lossna på skrovet? Ingen vidare upplevelse att vara med om men nu är vi ju på fast mark igen så det gick ju som det skulle. Det var ju en viss kontrast att landa i minusgrader och mörker när klockan var knappt 19 i tisdags. Sen upp och åka tåg kl 06 till Stockholm över dagen på onsdagen. Tur att jag känner mig såpass utvilad efter den härliga Chileresan.
 
De sista dagarna i Chile ägnade jag och Ulf i Vina del Mar, ute vid kusten. Här var vädret betydligt mildare och på gränsen till lite kallt (kyligt kanske andra skulle säga). Rätt skönt att även få se havet och uppleva en annan del av landet innan vi åkte hem. Vi hade sådan tur att det var ett RedBull Mountainbikelopp i Valparaiso, grannstaden, på söndagen så vi tog en långpromenad för att kolla in det. De hade byggt en bana mitt i den kuperade staden där cyklisterna rusar fram över trappor, murar, byggda hinder och annat. Riktigt galet och kul att se i verkligheten, det finns filmat här (från förra året):
 
RedBullåkare i Valparaiso
 
Såhär en vecka efter vårt cykeläventyr är det lätt att drömma sig tillbaka och tänka på allt roligt vi fått uppleva. Det blev extra påtagligt igår när jag återgick till en av mina vintervanor, att köra ett spinningpass. Bilden i sig är ju rätt talande om hur spännande det känns i kontrast till den föregående veckan.  
Lagom spännande..
 
 
Men man ska inte glömma bort att alla dessa "tråkpass" jag ägnat mig åt i vinter gjort att jag kände mig rätt stark i Chile/Argentina och att jag upplever att jag utvecklats sedan förra året. Så, säga vad man vill men nog gör det sin nytta att ha tråkigt och stå ut i det också. 
 
Gällande tour de Chile så är vissa minnen är starkare än andra, i alla fall just nu. Kan nämna några av dem via bilder och försöka förmedla känslan kring dem: 
 
 
  • Vår kära cykeltransportvan - när den syntes visste vi att det fanns dricka och energi i antågande. Rätt bra känsla mitt ute i ödemarken som det var långa sträckor. Höga poäng till den och vad den betydde.
 
 
  • Vår längsta etapp, 29-milaren. I februari månad, ökenvarmt och rätt kuperat stundtals. Vilka kämpar vi var och att vi inte ser så glada ut just här är bara spel för galleriet. Vi är nästan ända framme nämligen och då släppte vi ut all lycka vi hade inombords. Eller nåt:)
 
 
  • Alla grymma nedförskörningar! Herrejösses att få fara fram i hög fart och bara njuta av backar som inte finns på hemmaplan. Knappt någon trafik heller (som jag minns det men det kanske inte är helt sant). Oslagbart.
 
 
  • Momenten man inte räknat med. Som här när vägen inte finns längre utan består av ett vattendrag och man tycker det är skönt att få kliva i med de nya cykelskorna i knähögt vatten. Är man i Sydamerika så är man.  
 
 
  • Vykortsvyerna. Dagarna i ända. Värt varenda öre. 
 
 
  • The Vines i Argentina. En plats att minnas och förhoppningsvis komma tillbaka till någongång. Åk hit!
 
 
  • Som sagt, vykortsvyer som är värda att titta på många gånger.  
 
 
  • Gänget! Att som enda tjej lyssna till "come on guys" och se sig själv som en naturlig del i det utan att det är konstigt. Kämpaandan och peppen i gruppen och ibland jävlaranammat, typ köra ikapp och testa varandra. Att alla funkar och bidrar plus att cyklingen funkar i gruppen. Viktigt och inte helt självklart att klungkörningen funkar när alla inte känner varandra. Att alla fixar uppgiften och är glada för varandras skull. Extra plus på denna bild är att stigningen såg ut i verkligheten precis som på bilder vi sett innan. Ingen falsk marknadsföring där inte. 
 
 
  • Gänget på sidan av - grymma supporters och fixare (tillsammans med No Limits). Fantastiskt att få sån service och support under en cykeltur. Nästa gång kanske nån av dem sitter med på en egen cykel:)
 
 
  • Resecykel! Ett begrepp att ta fasta på för den inbitne cyklisten. För visst hade Ulf rätt, det är ju ett måste att ha en resecykel som inte riskerar att gå sönder i långa flygtransporter för att den är gjord i carbon. Kanske hade det varit värt att cykla in den innan man ger sig iväg och cyklar dryga 100 mil, särskilt med tanke på att jag aldrig testat sadeln. Kanske hade skaven inte varit så minnesvärda om jag valt det upplägget. Men - framförallt minns jag farten, känslan och den snygga färgen (den lyser knallrött i solskenet) på min nya kompis som kommer att få åka på flera vägar framöver. 
 
Så, jag skulle kunna dela med mig av ännu fler bilder och skriva länge här men någonstans finns det väl en gräns för hur intressant det är att ta del av så nu får det räcka. Dags att planera nästa resa kanske:)

Dag 5/5 Portillo-Santiago de Chile - finaldag!

Dag 5 - en dag med blandade känslor. Å ena sidan är det härligt att nå slutet av en lång och utmanande resa, å andra sidan känns det lite vemodigt att det kommer vara över efter det här. Jag får ju alltid lite tomhetskänsla efter en större utmaning och den här har jag levt med under så många månader. Men, det ska inte hindra mig från att ha en sista härlig upplevelse av denna dag bestämmer jag mig för. It aint over until it it´s over, får påminna mig själv om det i sådana här sammanhang. 
 
Dag 5 innehåller den magiska nedförskörningen Los Caracoles. Den där slingervägen som vi kämpade oss uppför i söndags och som funnits i mitt huvud under det senaste halvåret. Äntligen ska vi få våra hjul att rulla nedför denna vackra väg. Det känns som resans absoluta höjdpunkt. Hela nedförskörningen under dagen är flera mil, själva Caracoles är drygt 10 km men sedan fortsätter nedförslutet en bra bit till. Snittlutet är på 6,6% och höjdskillnaden är 670 m under dessa 10 km. Totalt ska vi kära ca 14 mil idag.
 
Vi startar runt 8 nångång och har bestämt att köra tillsammans den första biten så vi kan få någon bild när alla kommer med. Sagt och gjort, resultatet ser ni nedan. 
 
Här kör vi i samlad trupp nedför Los Caracoles, vy från kurva 17 (av 29)
 
Den här vägen är ju klassad som en av världens farligaste och det är kanske inte så konstigt när man förstår att det inte behövs så mycket "felskär" för att hamna utanför vägbanan. Det finns ju inga räcken och man delar vägen med tung trafik eftersom det är den enda passagen mellan Argentina och Chile i det här området. Många lastbilar med andra ord. Kvaliteten på vägen är god, vissa avsnitt är lite håliga men nu när vi cyklat så här långt måste jag erkänna att jag slutat bry mig om hål i vägen. Bara att hålla hårt i styret och vara så beredd det går, plus att köra med respekt utan att tappa kontrollen. Och jag har helt slutat tänka på vad som händer om jag får en punka i de farter jag kör i. Sen är jag ju inte den bästa på kurvtagning men det är nog en träningsfråga. Här kan jag känna att jag har en ny cykel och känner mig int ehelt inkörd på den, hade jag haft min vanliga racer hade jag nog kört än mer offensivt än vad jag gjorde i Los Caracoles. Det är en skön känsla att åka nedför dessa kurvor. Och jag tycker att man ser trafiken såpass bra att det går att köra på utan att vara för orolig. När kurvorna är slut forstätter backen och här kan man stå på riktigt bra. Möter på Phil som står vid vägkanten, han har fått punka. Tur att han hanterade det så att han inte körde i diket. Paul stannar vid honom och jag rullar ned till några av de andra som kommit längre ned i backen och vi tar en inväntande paus till Phil fått i ordning på punkan. Det är lite småkyligt fortfarande här nere. 
 
Richard, jag och Dominic väntar in punkafix (Ulf fotar)
 
När allt är klart racar vi vidare. Min Garmin visar maxfart idag på 76 km/h. Rätt bra drag i backen med andra ord, och ja det är fort men jag lovar att jag inte kör vårdslöst utan med så mycket kontroll att det känns säkert. Jag skulle inte ha något emot att köra lite fortare ändå men det får jag träna lite mer på.
 
Nu följer några sköna mil, bara rulla nedför och njuta av utsikten mellan bergen. Det är ren propagandacykling och nu börjar jag förstå vilken prestation vi gjort. Den första dagen borde ju ha varit ett rent helsike att ta sig igenom är min tanke. Så många mil nedför, det är rena lyxen att få köra åt detta håll. Samtidigt vet jag att vi kommer ha en uppförskörning vid mil 7,5 så det är bra att väcka benen lite eftersom de blir lite stela av att bara köra nedför. Så det kommer en raksträcka där vi får chans att börja trampa lite och vi kör på innan servicebilen kommer och vi kan fylla på vätska och lite energi. Sen börjar stigningen Cuesta Chacabuco, denna är 9,6 km, 565 m höjdskillnad och har ett snittlut på 6% så den är inte så farlig men benen är rätt mosiga idag. Jag kör med Richard och Dom och lämnar de andra lite bakom oss. Jag är inte alls lika pigg i benen som jag varit de andra dagarna och Dom drar iväg som en raket medan Richard ändå är inom räckhåll men jag släpper honom också och trampar på i mitt egna tempo. I mitten av backen blir det så där väldigt varmt igen så det känns som jag kokar i kroppen. Nu är det mesta bara en plåga samtidigt som det ju är sista stigningen för denna gång så jag försöker säga till mig själv att njuta av plågan och utsikten. Trampa, trampa, trampa och se fram emot vad du hittar bakom nästa kurva. Aha, mer backe och fler kurvor. Spännande:) Det tar mig 43 minuter att ta mig upp och det innebär en snitfart på 13,4 km/h. Får vara nöjd med det i och med att jag är trött idag. Väl uppe står Dom och Richard och hejar på medan Ulf kommer en liten bit efter. Sen droppar alla in och vi får svalka av oss med lite kall dricka och energi från servicebilen. 
 
På toppen av den sista backen för denna resa, depåstopp
 
 
Så, nu återstår bara 5 mil av vår långa resa. Nu kommer min vemodskänsla tillbaka och det får väl vara så den sista biten. Det är i princip bara nedförskörning kvar nu även om det inte lutar så mycket hela vägen. Vi ligger och drar om vartannat och det går att hålla bra fart längs dessa vägar och vi ser slutet på denna fantastiska resa. Jag har ju varit på andra ställen och cyklat men måste säga att det här har varit en upplevelse utan dess like. Extremt bra kvalitet på utmaning, miljön, vägar, gruppen, servicen och boendemiljöer. Detta borde fler göra men det förutsätter givetvis att man tränar för det. Bara värmen är en utmaning i sig utöver att cykla 95 mil med ca 13 000 höjdmeter på 4,5 dag. Jag är grymt imponerad över planering och fix runtomkring från såväl Steven, som bjudit in oss till att följa med på resan som Kay, Linda, Chrissie, Matthew och företaget No Limits som servat oss på ett fantastiskt sätt. Utan dem hade vi bonkat flera gånger om och förmodligen drabbats av törstdöden:)
 
Så världens tack till alla: Ian, Phil, Andy, Ulf, Richard, Dominic, Paul och inte minst Steven som arrangerat det hela. Och tack till Kay, Linda, Chrissie, Matthew plus No Limits. You are amazing. With love!
 
Alla inklusive No Limits som servat oss längs vägarna
 
 Matthew, Kay och Linda - en del av serviceteamet
 
 Här är är även Chrissie med längst till vänster
 
 Avlsutningsmiddag i Santiago de Chile 
 
 
 

Dag 4/5 Mendoza-Portillo (Från Argentina till Chile)

Dag 4 är här! Huvva, dagen med skräck involverad. Idag ska vi ta oss tillbaka från Mendoza på drygt 950 meters höjd till Portillo på 3200 meters höjd. Cirka 19 mils uppförsbacke. Plus någon nedförslutning som ökar på antal totala höjdmeter till ca 3 800 för dagen. Vi har ju kört denna sträcka nedför och med tanke på hur lång och lutande vägen kändes då kommer det här att bli en utmanande dag. Att dessutom inte ha sovit riktigt ordentligt plus ha lite energiunderskott gör inte saken mindre utmanande. Jag hade ju sett fram emot en brakfrukost för att kompensera gårdagens misslyckade matbeställning men det går jag ju bet på. Frukosten här briljerar inte direkt. Några brödbitar, cornflakes och mjölk plus lite juice. Hjälp, jag kommer ju gå i väggen om jag inte får mer i magen! Som tur är kommer våra servicekillar från No Limits till undsättning och hämtar bröd plus frukt från följebilen. Lite vattenmelon och nån banan gör säkert susen. Dags att dra, vi ska lassa upp cyklarna på van:en för att köra bort från motorvägen som vi körde på igår och istället börja trampa på vägen som leder direkt upp till bergen. Klockan är inte mer än 7 när vi står nedanför de magiska bergen och börjar trampa. 
 
Paul och jag verkar ju rätt laddade innan start
 
 Anderna - älskade, hatade berg ligger och väntar
 
Väl iväg så känns kroppen faktiskt riktigt bra. Konstigt hur det funkar, vi har ju ändå cyklat sedan i söndags plus att vi hade en precycling i lördags som var rätt mastodont. Här är det nu onsdag och kroppen verkar ha fått nytt liv. Bara att tacka och ta emot och se fram emot dagens övning. Vi räknar med att det kan ta upp emot en 12-13 timmar att cykla mot bakgrund av höjdmeter, att det är dag 4 och att det kan bli riktigt hett. Så om jag inte hade skavsår tidigare kommer jag definitivt att få det idag, big time. Den här etappen visar sig dock bli en riktig höjdare. Fantastiska vyer, fina vägar, bra temperatur och inte alltför branta lutningar mestadels (även om det går uppför hela dagen). Att jag dessutom känner mig pigg gör ju inte saken sämre. Kan ju inte säga att jag gör så mycket väsen av mig i vår 8-mannaklunga (Andy, en av killarna avslutade sin medverkan i Mendoza) utan ligger mest och myskör. Det går i väldigt lugnt tempo och livet känns grymt bra. Det är som att åka omkring i ett stort vykort som byter motiv med jämna mellanrum. Från bra till bättre till ännu bättre och, ja ni fattar. 
 
Ord är överflödiga
 
 Upp, upp, upp
 
Man kan väl säga att trippen löper på över förväntan förutom några haverier såsom punkor och nåt kedjebrott och utan att någon klappar ihop. Minnena från hur etappen var när vi körde från andra hållet var annorlunda och det kändes bra mycket lättare än vad jag föreställt mig att trampa uppför samma sträcka. Det jag förvånas mest över är hur vackert allt är, det var inte så lätt att lägga märke till när vi for ned i farter som jag inte ska skriva om här men som nu blir uppenbara. Från Argentina som är grönare far vi mot Chile som är mer ökenlikt och torrare och så småningom börjar vi känna vinddrag.
 
Ändlösa vägar i bergen
 
Vinddraget övergår ganska snabbt till stormkänsla, helt plötsligt börjar vi vingla omkring och ha svårt att ha balans i cykeln. Oh no, det är ju en bra bit kvar och den tuffaste stigningen återstår. Ska vi kämpa mot torktumlevind hela vägen upp tänker jag och inser att det nog kommer att bli så. Vi stannar för ett depåstopp och få i oss lite "lunch" det vill säga, vattenmelon, banan, nötter, bröd, choklad, salami och ost. Plus kallt vatten och cola. Rena hälskosten:) Sakerna håller på att blåsa bort.
 
Från vänster; Phil, Paul, Ulf (ståendes), Richard, Steven, jag och Ian på lunchstoppet
 
Vi är på ungefär 2000 meters höjd och ska upp till 3200 med dessa förutsättningar. Bara att stålsätta sig och äta mycket för att orka hela vägen. Jag pular i mig så mycket som möjligt och är tacksam för att jag känt mig såpass pigg hela dagen hittills så jag tror jag kan vara med och dra upp oss på berget när det behövs. Vinden är också extremt torr så läpparna liksom krymper ihop och det känns som man får sand i lungorna. Vi fortsätter och trampa och, ja, det blåser extremt mycket. Ulf säger till och med "men det här kan man ju inte cykla i" och jag säger att jodå det kan man visst det och så är det bra med det. Alla är med och det går ju inte raketfort direkt men tillräckligt. Jag känner mig piggare efter depåstoppet och lägger mig och drar tillsammans med Dominic, han den odödlige som inte kan bli trött alls. Så håller vi på större delen av stigningen och vår följebil kör bakom och hejar på oss plus kollar status om vi behöver påfyllning av dricka eller energi. 
 
 
Jag i slutet av stigningen
 
Ju längre upp vi kommer, desto mer öppet landskap och grymma vyer. Vilken lyx att få uppleva detta, det måste jag säga är en av de större tjusningarna med att cykla. Att komma så nära naturen och få dela upplevelsen av det med vänner är något fler borde ge sig på. 
 
Ulf och jag i uppförslutet
 
Det är ju en dag med drygt 3800 meters stigning på 19 mil så att en del av oss blir trötta och behöver stanna för att fylla på energi känns helt okej. Vi vill komma upp tillsammans och avsluta dagen med att alla är med. Så vi stannar ett par gånger till på vägen upp.
Alla är med, från vänster: Steven, Phil, Ian, Dominic, Paul, Jag, Ulf och Richard
 
Slutligen kommer vi till det första delmålet, tunneln Christo Rendator. Här måste vi sätta cyklarna på van:en för att köra igenom tunneln då man inte får cykla igenom den. Tunneln är cirka 7 km lång så vi får en lite extravila här. På andra sidan tunneln kliver vi på cyklarna igen och får en välförtjänt nedförskörning till gränskontrollen till Chile. Spända av förväntan undrar vi som kommer att häda i kontrollen då det allmänt är lite knöligt att ta sig mellan dessa båda länder. Jodå, in i minibussen, ut ur minibussen, på med cyklarna på van:en, gå till en annan kontroll, gå igenom alla cyklar, stämpla alla passen, visa upp ansiktena för kontrollanterna, gå igenom alla väskor. Jag glömde säkert något viktigt moment. Det tar sin lilla tid helt enkelt. Vi längtar bara till skidresorten nedanför den sista backen och får så småningon kliva på cyklarna och köra in i Chile för att rulla ned den sista kilometern. Nu ska det bli nice med god mat och en skön vila innan morgondagen - mycket nedför och att få slingra sig ned Los Caracoles som den absoluta höjdpunkten! Hoppas på en lika pigg känsla i kroppen som jag haft hela dagen idag. 
 
Välkommen till Chile!
 
Den totala körtiden blev 8:55 för dagen så vi gjorde bättre ifrån oss än vi trott. Bra i den vinden och med det lutet!
 
Alla etapper finns på min Stravaprofil om man skulle vilja nörda ned sig;
 
Tillbaka i det vackra Portillo
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg